Monica Zetterlund fäste större uppmärksamhet vid texten än många jazzsångare, vilket gjorde att hon gärna också sjöng visor och populärmusik. Hennes konst att ge text och musik en personlig ton, frasering och närvaro utvecklades under 1960-talet och märks i hennes tolkningar av Povel Ramels "Den sista jäntan" 1966.