Petter sings the famous song by Evert Taube. It is one of the saddest songs I know, and I love it so much. There are many versions of this song, some of which are truly great.
Lyrics:
Det var Blue Bird av Hull
Det var Blue Bird en brigg
Som med sviktade stumpar stod på
Över soten i snöstorm med nerisad rigg
Själva julafton sjuttiotvå
Surra svensken till rors, han kan dreja en spak
Ropa skepparn
Allright boys, lös av!
Och Karl Stranne från Smögen
Blev surrad till rors
På Blue Bird som var dömd att bli vrak
Han fick Hållö-fyrs blänk
Fast av snöglopp och stänk
Han stod halvblind
Han fick den i lo
Och i lä där låg Smögen
Hans hem där hans mor
Just fått brevet från Middelsborough
Nå vad säger du Karl?
Går hon klar?
Nej, kapten!
Vi får blossa för här är det slut
Vi har Hållö om styrbord och brott strax i lä
Ut med ankarna båtarna ut
Men hon red inte upp
Och hon fick ett par brott
Som tog båten dom hade gjort klar
Jag tror nog, sa Karl Stranne, att far min gått ut
Emot oss, jag litar på far!
Båt i lä!
Båt i lä!
Det är far, det är vi!
Det är far min från Smögen. Hallå!
Båt i lä! sjöng han ut
Dom är här jumpa i, alle man vi blir bärgade då
Det var Stranne den äldre
En viking, en örn
Tog sitt renade brännvin
Ur vinskåpets hörn
Till att bjuda dom skeppsbrutna på
Hur var namnet på skutan?
Han sporde och slog
Nio supar i spetsiga glas
Briggen Blue bird
Det tionde glaset han tog
Och han slog det mot golvet i kras
Sa ni Blue Bird kapten? Briggen Blue Bird av Hull?
Gud i himlen var är då min son?
Var är pojken kapten för vår frälsares skull?
Det blev dödstyst bland männen i vrån!
Gubben Stranne
Tog sakta sydvästen utav
Spara modern kapten, denna kväll
Nämn ej namnet på briggen som har gått i kvav
Nämn ej Blue Bird av Hull är ni snäll
Och kaptenen steg opp
Han var grå han var tärd
Stormen tjöt knappt man hörde hans ord
När han sa med skälvande röst till sin värd
Karl stod surrad och glömdes ombord
Translation:
It was Blue Bird of Hull
it was Blue Bird, a brig
that with tied down sails endured
a blizzardy storm with ice covered mast
on Christmas eve seventy-two
"Tie the Swede at the helm, he can steer through the storm."
howled the captain: "All right boys, take o'er!"
And Karl Stranne from Smögen was tied to the wheel
on Blue Bird that was destined to sink.
He saw Hållö's lighthouse afar
but half blind from snowfall and ice
Still held the ship steady.
And alee there was Smögen, his home where his mother
just received his letter from Middlesbrough.
"Well, what say you, Karl? Will she make it?" "No, captain!
Light the flares, for this is the end.
We have Hållö of starboard, and waves are breaking right ahead."
Lower the anchors, ready the boats!"
But she rode not the waves and had a few ruptures
which took the boat they had readied
"I believe", said Karl Stranne, "That my father set sail
to save us, I trust my father!"
“Ship alee! Ship alee!" "It is father! It is us!
It's my father from Smögen, ahoy!"
“Ship alee!", he cried out, they’re here
Jump on in everyone, we will be saved!"
It was Stranne the elder.
A viking, an eagle.
Who on Christmas eve seventy-two
took his pure moonshine
from the corner case
to offer the shipwrecked a drink
"What was the name of the ship?"
he asked, as he poured
nine shots into pointy glasses
"The brig Blue Bird."
The tenth glass he took
and smashed it against the floor
"Was that Blue Bird, captain? The brig Blue Bird of Hull?
God in heaven, then where's my son?
Where's the boy, captain, for our savior's sake?"
The men in the corner went dead silent.
The old man Stranne
slowly took off his sou'wester
"Spare his mother, captain, this eve.
Don't mention the brig that was wrecked.
Please, don't mention Blue Bird of Hull."
And the captain stood up
he was pale, he was worn
the storm wailed, one barely heard his words
when he with shivering voice told his host:
"Karl was tied on board and forgotten."