Vårvinter är uggletider. Här kommer en snabbguide till deras visslanden, drillar och hoanden. Välj en så vindstilla kväll som möjligt och ge er ut och lyssna!
Sparvugglan snarare visslar än hoar, lite som en domherre men mer taktfast. Den hörs framförallt i skymning och gryning. (Skogsbygder i större delen av landet.)
Pärlugglans vårläte är en snabb räcka av tonstötar som upprepas gång på gång med några sekunders mellanrum. (Barrskogar i hela landet)
Jordugglans räcka av toner är något långsammare och dovare i tonen. Det är lite av hundskall över ljudet: vov-vov-vov-vov-vov ... (Myrar och andra öppna marker i norra Sverige, ofta fjällnära)
Hökugglans långa tonräcka är så snabb och högfrekvent att den låter som en lång, gäll och bubblig drill. (Barrskog och fjällbjörkskog i norra Sverige)
Lappugglans dova pumpande blir ofta lite svagare mot slutet av strofen, det är som om fågeln tappar luften mot slutet. (Norra Sveriges skogsbygder samt på senare år även här och där i södra Sverige)
Hornugglan upprepar ett ensamt ho med några sekunders paus emellan. Det är ett ganska svagt läte som inte har någon riktig pondus. (Södra Sveriges jordbruksbygder)
Berguven har desto mer pondus. Det tvåstaviga hoandet med långa pauser emellan hörs långväga. (Klippiga miljöer i stora delar av landet. Ibland på höga byggnader.)
Kattugglan är inte den vanligaste ugglearten i landet (det är pärlugglan) men den mest människonära och därmed den mest hörda. Rytmen är typisk. Först ett långt utdraget hoande, sen en konstpaus, sen några huttrande hoanden till. Allt hör ihop i en och samma fras som upprepas med långa mellanrum. (Södra halvan av landet, gärna nära bebyggelse)
Slagugglans fras påminner om kattugglans, men den är dovare. Först ett tvåstavigt hoande med stark betoning på första stavelsen. Sedan en konstpaus och därefter fem stavelser till med betoning på den näst sista. (Skogsbygder i Svealand och Norrland)
Fågelsångpedagog: Mats Ottosson
sverigesradio.se/sida/artikel....