Fågelsång är inte bara melodiskt kvitter - det kan vara både ko-ko och ho-ho också.
Gökhanens galande är väl de flesta bekanta med. Det är omisskännligt, det enda man kan blanda ihop det med är nog en människa som härmar en gök.
Duvorna är lite krångligare. Eller rättare sagt, de är egentligen enkla att skilja på, det är bara att räkna stavelserna i deras sångstrofer - det svåra är att verkligen komma ihåg vilken art som har vilket läte. Det får man helt enkelt nöta in.
Förutom den kuttrande stadsduvan (som härstammar från förrymda tamduvor som i sin tur härstammar från den sydeuropeiska klippduvan) finns det tre vilda arter av duvor i vårt land.
Den knubbiga lövskogsarten skogsduva har ett tvåstavigt läte som börjar lite trögt och kvävt och liksom kämpar sig upp i volym och artikulation. Om man tänker sig ett upprepat gå då, gå då, gå då, gå då så får man ett hum om rytmen.
Den slanka turkduvan, som håller till i tätorter och kring bondgårdar, har ett trestavigt läte. Rytmen är ungefär: men gå då, men gå då, men gå då...
Och slutligen den absolut vanligaste vilda duvan, ringduvan, som sjunger femstavigt. Men gå då ... ändå, men gå då ... ändå, men gå då ... ändå.
Som så mycket annat; det är lätt när man kan det, men det kräver en del tragglande innan man får in i systemet vilken duva som har vilket antal stavelser. Här kommer det en gång till: skogsduva två, turkduva tre och ringduva fem.
Fågelsångpedagog: Mats Ottosson
sverigesradio.se/sida/artikel....