Fyra mästersångare står i fokus i den tolfte fågelsånglektionen: kärrsångaren, härmsångaren och blåhaken som fyller sina strofer med andra fåglars läten. Och så näktergalen - volymstarkast av dem alla.
Någon har räknat och kommit fram till att man kan höra 99 europeiska och 113 afrikanska fåglars läten i kärrsångarens sångstrofer. Denna mästersångare kommer sent på våren, är diskret till utseendet och sjunger som mest intensivt på kvällen och natten. Men som den sjunger! Intensivt, nästan maniskt. Favoritsångplatsen är frodig, hög markvegetation som nässelsnår, älggrässnår och så vidare.
Inte fullt lika intensiv - men nästan - är härmsångaren. Men den har vänligheten att blanda in ett mycket karaktäristiskt eget ljud mellan härmningarna som gör att den är ganska lätt att avslöja: ett nasalt pipande som påminner om plastankor eller konstgjorda hundtuggben med pip. Hör ni det, då hör ni en härmsångare. En annan ledtråd är att fågeln gärna sitter högt uppe i trädkronorna och sjunger.
Blåhaken hör man i fjällen, i fjällbjörkskog eller i videsnår på gränsen till kalfjället, och eftersom ingen annan fågel sjunger lika intensivt i den miljön och den ofta sitter väl synligt och sjunger är den ganska lättavslöjad. Den fastnar ibland på surriga och raspiga toner som upprepas ett antal gånger men så är det som om det lossnar och härmningar och variationer blandas så vackert och friskt att den ibland sjunger tvåstämmigt med sig själv.
Och så näktergalen slutligen, som fyller nätterna under senvåren med sina extremt välartikulerade och volymstarka skyttlingar och flöjtningar och kastanjettsmatter. Den har lite av elektronisk ljudmaskin över sig - med ett ganska begränsat ljudbibliotek: först kommer ett perfekt ljud, sen ett skarpt klipp till ett annat och sen ett skarpt klipp till ett tredje. Ljuden blandas inte utan allt är klart avgränsat och portionsvis framfört. Med så hög volym att själva ljudstyrkan är en karaktär man kan använda vid artbestämningen.
Fågelsångpedagog: Mats Ottosson
sverigesradio.se/sida/artikel....